Här har det varit väldigt tyst under en väldigt lång tid.
Det blir lätt så när det händer saker hela tiden. När ingenting händer.
När man kastas runt överallt men ändå alltid landar på samma plats som förut. Då blir det lätt väldigt tyst. Det finns liksom ingenting att säga.
Jag känner mig inte särskilt förvirrad egentligen, även om det säkert låter och verkar så. Jag känner mig mest bara villrådig tror jag, vet inte riktigt vad jag ska ta mig för med.
Vet inte riktigt vilken väg jag ska välja att gå. Om jag ens har ett val.
(Man har alltid ett val, jo jag vet. Ibland kan det dock kännas skönt att inte låtsas om det och liksom bara flyta med. Säga att man inte hade något val och att det bara blev som det blev.)
Ha det gott så länge. Vi hörs när vi hörs!