Just nu ligger jag på en säng inuti ett flott hotell på Avenyn i Göteborg.
Saker och ting kunde ha känts bättre. Faktiskt.
Min syster ligger bredvid mig och talar med sin pojkvän i telefon.
Och jag är helt ensam i hela Göteborg trots att jag är här tillsammans med ett sällskap på trettio personer. Inte kan jag röka heller.

I couldn't go back and I couldn't go on.

Jag skulle väldigt gärna vilja skriva om hur livet ser ut just nu, hur allt ter sig och hur jag känner. Men det är så svårt att skriva om något när man är mitt uppe i det. Man måste få efterforska lite först, fundera på vad som verkligen hänt och hur man verkligen kände. Då.
Just nu känner jag så himla mycket, vill så himla mycket. Samtidigt vill jag ingenting. Jag måste sortera lite bland känslorna och tankarna, måste få tid att tänka efter.
Jag har i alla fall lämnat mannen som fått mig att må dåligt så länge på riktigt nu. Jag borde ha gjort det för länge sen, det vet jag. Men det är svårare än vad man tror och på något sätt var jag nog lite rädd för att göra det. Nu är det i alla fall gjort och jag känner mig inte otrygg och ensam. Jag känner mig befriad och lättad, och det är skönt.

This is not a love story

Jag hatar att sitta ensam i den här lägenheten medan jag hör hans ord i mitt öra som tränger igenom allting och alltid lyckas hitta något nytt att förstöra. I måndags kväll tog jag steget bort från honom och jag trodde verkligen att det skulle gå den här gången, att han skulle försvinna på riktigt.
Det gjorde han inte. Det gör han kanske aldrig.
Men det värsta med det hela är nog ändå inte att jag sitter ensam i en lite för stor lägenhet och gråter över en man som inte förstår mig överhuvudtaget med ändå vägrar att försvinna, det värsta med det hela är nog snarare att jag helt mist all lust till kärlek tack vare honom. Jag vet vart allt leder nu och jag vill aldrig tillbaks igen.
Tack och Hej.