Om att sitta fast

Det känns som om jag har fastnat här, lite för rädd för att ta steget vidare och lite för skärrad för att ta steget bakåt.
Jag försöker inbilla mig att jag trivs bra just här och att det är därför jag har fastnat men jag vet ändå att svaret ligger långt borta från viljan att vara kvar. För visst saknar jag hand mot lår och fingrar i hår, visst saknar jag att höra någons djupa andning nästintill mig då jag inväntar sömnen och nog längtar jag bort från att raggla hem klockan tio från någon efterfest, man eller parkbänk.
Trots detta känns ett steg bakåt ett steg i fel riktning och ett steg framåt ett steg för mycket, så risken finns att jag stannar just här en liten stund till.

Jag har en förmåga att snöa in mig på diverse teman och ting. Jag snöar in mig på något och sedan älskar jag det av all passion jag har.
Exempel:
1.Lars Winnerbäck. Sedan jag började gymnasiet har jag skrivit säkert tio arbeten om honom, jag har spelat hans och endast hans musik på min ipod i en evighet och jag och min roomie samtalar ofta och länge om exakt hur underbar och fantastisk han är.
2. Lila. Ungefär 90% av allt jag köpt det senaste året har varit just lila. Lila linnen, lila klänningar, lila mobil, lila överkast. Lila, lila, lila
3. Män med skrivmaskin. Jag har trånat, jag har letat och jag har drömt. En vän har till och med (hör och häpna) lagt ut en kontaktannons på Facebook där just detta söks åt mig, för att slippa mitt tjat.
Jag känner nu att någon ny besatthet är på gång. Möjligen 50-talet!

Den planerade rehab helgen kom till sist och det var ganska skönt. Andas in, andas ut. Känna efter.

Istället för att berätta mina egna fyllehistorier för vänner fick jag höra på min moders, om några veckor ska hon åka till Mallorca, hon bokade en resa på fyllan igår. Bara sådär. Inga tankar på jobb, inga tankar på pengar. Bara tankar på sol, vänner och en promenad längs de pittoreska husen någonstanns i Spanien. Det var ganska fint att höra och jag skulle också gärna boka in en resa bara så där.
Men imorgon ska jag vandra tillbaka till skolan och försöka jobba ikapp allt skolarbete som jag ligger efter i, inte ta planet till Mallorca. Tråkigt

Det här är inget liv.
Det är ett sorligt substitut.
Ett slags tidsfördriv.
Var det du som ringde förut?
Jag lät det ringa ut

Förhållandet som jag tidigare skrev om. Det jag enligt mina ord lämnade kvar på Göteborgsudden den där natten. Det är inte alls kvarlämnat någonstanns, det finns kvar och det ligger och gnager i allt jag gör. Ibland kan det faktiskt kännas som om hela "vi är inte tillsammans, men vi trivs trots allt ihop så vi fortsätter att umgås." fungerar, men oftast gör det inte alls det. Imorse satt jag till exempel som en treåring och grät på hallgolvet när han skulle skjutsa mig till skolan. Skrek åt honom att han skulle gå och att jag skulle ta bussen.
Det låter väldigt konstigt, jo jag vet och jag låter ganska psykad. Kanske är jag det, kanske är det bara han som gör mig till det. Jag vet inte.
En förändring måste dock ske. Kanske ska jag ta den där friheten som jag infann på Göteborgsudden till nästa nivå. Avklara det hela på riktigt och aldrig mer behöva höra om hur mitt liv som tonårsalkoholist är hemskt och hur antalet män jag delat säng med är äckligt högt, men förmodligen kommer orden ändå aldrig försvinna från min hjärna och förmodligen kommer jag aldrig ens ta det där steget och infinna nästa nivå. Åtminstone inte riktigt än.
Stay free people!

The Dreamers

Jag och min roomie såg just halva delen av den mycket underliga och mycket härliga filmen The Dreamers. Att se efter så att verkligen hela filmen är med då man laddar hem något ska efter detta bli obligatoriskt, det är ju ganska tråkigt att se en fantastisk fransk miljö förvandlas till en svart skärm bara så där.

Jag skulle nog också vilja leva lite mer så som filmens huvudrollskaraktärer gör (Om ni sett filmen: missförstå mig inte. Om jag haft en bror, vilket jag i och för sig inte har skulle jag inte vilja ligga med honom eller ens se honom naken.) Men jag skulle vilja brinna för något verkligt och stort, jag skulle vilja finna passion i minsta lilla, jag skulle vilja känna frihet i allt jag gjorde och främst av allt skulle jag vilja bo i Paris och röka färgglada cigaretter ungefär överallt och hela tiden.

Lev Väl! Lev Franskt!

Idag sov jag bort två lektioner i skolan (bokstavligt talat) och nej, det var inte för att jag delat natten hos en ursöt pojke med mörkt hår och vackra armar, det var i och för sig inte heller för att jag legat vaken och saknat någon sådan med tusentals tårar och en alldeles för blöt kudde, utan kanske snarare för att jag hela natten saknat att sakna någon (mestadels utan tårar) och trots att jag just nu känner hur ögonlocken blir tyngre och tyngre har jag en viss föraning om att kommande natt kommer se ut på liknande sätt. Tråkigt. Det känns ju trots allt som om det faktiskt är bättre att sakna någon än att inte sakna någonting alls. Åtminstone finare.

Imorgon är det fredag och enligt planen jag haft hela veckan skulle detta vara starten på min "rehab helg" det kändes behövligt efter förra helgen och helgen innan det och helgen innan det.. och helgen innan.. Well, you get the picture. Istället blir det nog vindrickande och dansande tillsammans med gamla gamla vänner från min hembygd. Det kan bli kul, det kan också bli hemskt och sluta i total misär och skilsmässa. Det är sådant man aldrig riktigt vet.

Lev väl! (mer väl än vad jag gör)

Jag sitter i skolan med total olust till allt som jag egentligen borde göra och underhåller mig istället med alltför mycket Facebook.
I söndags fick jag lite smått panik över att vara i lägenheten i Karlstad och satte mig därför på en buss vid åtta på kvällen till en gammal vän som gav mig cigaretter och kyssar. Där spenderade jag även hela gårdagen. Vi låg som i dvala med persienerna nerdragna och lamporna släkta och stirrade i taket, samtalade och sov hela dagen och det var ganska fint. Sen skjutsade han tillbaks mig till Karlstad och till skolan och allt tog slut och nu sitter jag här.
Helgen spenderades som de flesta helger görs, tillsammans med gamla vänner, nyfunna bekanta, vin och allt för många shots. Mitt konto gick från 600kr till 96kr på okända ting och eftersom jag redan lever på nudlar och varma koppen soppor och i vanliga fall har svårt att klara mig ekonomiskt känns det som om kommande vecka kommer bli ganska hård.
Ibland är det väl så det ska va.
Tack och hej!

Våren -08

Jag satt precis ute med min vän på balkongen och rökte korta Marlboro cigaretter. Samtal om den ständiga längtan till våren kom upp och tankar om förra våren letade sig in hos mig.
Våren -08. Då när allt var så otroligt jobbigt att jag bröt ihop mitt på stan flera gånger om. Då när jag hindrade mina älskade vänner Sofia och Emma från att krama mig, eftersom jag visste att tårarna då aldrig skulle ta slut. Och de var så fina och så förstående.
Och tankar om Göteborgsudden kom upp. Hur jag botade mina sorger om ett totalt misslyckat förhållande med rosévin, grillad korv och iskallt Vänervatten. Och det var fint och kanske grät jag lite under vattenytan, förmodligen gjorde jag det. Men jag fann också någon form av lycka där, visst var det sorgligt att se vänner kyssa pojkar de älskade men jag var fri och jag var bestämd. Jag ville inte tillbaks. Jag skulle inte tillbaks.
Sedan tog vi stadsbussen in till stan, sjöng fina sånger och trots att tårarna rann ner längs mina kinder var jag fortfarande bestämd. Vi badade i en fontän, jag och en vän. Sjöng fortfarande sånger och brydde oss inte alls om blickar från resten av Karlstads befolkning. Och nu var jag fri. Sen vandrade jag hem till en annan kär vän, vännen med de korta Marlboro cigaretterna som jag nu bor tillsammans med, kanske gick jag mest dit för att jag inte var redo för att bli så pass fri att sova ensam. Jag visste ju att ensamheten i min systers tomma lägenhet skulle få mig att gråta ännu mer och kanske till och med ringa och ångra mig. Förmodligen hade jag ringt och ångrat mig. Men min vän tog emot mig med öppna armar, och jag fick sova bredvid henne och jag fick gråta men jag ringde aldrig det där samtalet. Och idag är jag är glad, glad att jag aldrig ringde för att finna trygghet i något som inte alls var särskilt tryggt.
Och ibland vill jag nog åka tillbaks till den där natten för jag har aldrig förut varit så ledsen och glad på samma gång och jag har nog aldrig förut varit med om nåt så fint.

Jag är ganska bra på att skriva långa dagboksinlägg som handlar om alla olika män jag hatar. Sidor fylls av ord. Ord som handlar om tillfällen som egentligen inte betyder någonting alls men som ändå gör så ont och som egentligen bara visar en enda sak. Hur mycket jag hatar att jag sårar mig själv. För det är precis vad jag gör. Visst kan jag skylla på män som smyger ut ur min lägenhet medan jag är på toaletten på morgonen och på män som lovar något de sedan ger blanka fan i att fullfölja, men det är ingen annan än jag själv som gör att jag hamnar där jag hamnar så att skylla på någon annan leder väl knappast någonstanns. Även om det är ganska skönt ibland då man inte orkar ta ansvar för sina egna misstag.

Solrosvind

Jag har skapat något som känns som ett hundratals bloggar tidigare och jag har med tiden lärt mig att det första blogginlägget alltid är svårast. Så också nu, självklart. Någon lång och utförlig presentation av mig själv kanske skulle passa, men det är inget som faller sig särskilt lätt för mig. Så jag låter det vara så här. Veligt och ursäktande.
Nästa inlägg blir nog bättre och finare, det hoppas vi på..
Så länge önskar jag allt gott..