Våren -08

Jag satt precis ute med min vän på balkongen och rökte korta Marlboro cigaretter. Samtal om den ständiga längtan till våren kom upp och tankar om förra våren letade sig in hos mig.
Våren -08. Då när allt var så otroligt jobbigt att jag bröt ihop mitt på stan flera gånger om. Då när jag hindrade mina älskade vänner Sofia och Emma från att krama mig, eftersom jag visste att tårarna då aldrig skulle ta slut. Och de var så fina och så förstående.
Och tankar om Göteborgsudden kom upp. Hur jag botade mina sorger om ett totalt misslyckat förhållande med rosévin, grillad korv och iskallt Vänervatten. Och det var fint och kanske grät jag lite under vattenytan, förmodligen gjorde jag det. Men jag fann också någon form av lycka där, visst var det sorgligt att se vänner kyssa pojkar de älskade men jag var fri och jag var bestämd. Jag ville inte tillbaks. Jag skulle inte tillbaks.
Sedan tog vi stadsbussen in till stan, sjöng fina sånger och trots att tårarna rann ner längs mina kinder var jag fortfarande bestämd. Vi badade i en fontän, jag och en vän. Sjöng fortfarande sånger och brydde oss inte alls om blickar från resten av Karlstads befolkning. Och nu var jag fri. Sen vandrade jag hem till en annan kär vän, vännen med de korta Marlboro cigaretterna som jag nu bor tillsammans med, kanske gick jag mest dit för att jag inte var redo för att bli så pass fri att sova ensam. Jag visste ju att ensamheten i min systers tomma lägenhet skulle få mig att gråta ännu mer och kanske till och med ringa och ångra mig. Förmodligen hade jag ringt och ångrat mig. Men min vän tog emot mig med öppna armar, och jag fick sova bredvid henne och jag fick gråta men jag ringde aldrig det där samtalet. Och idag är jag är glad, glad att jag aldrig ringde för att finna trygghet i något som inte alls var särskilt tryggt.
Och ibland vill jag nog åka tillbaks till den där natten för jag har aldrig förut varit så ledsen och glad på samma gång och jag har nog aldrig förut varit med om nåt så fint.