'Cos you aint ever gonna burn my heart out

Här sitter då jag.
Framför en fläckig dator på ett kontor i Uddeholm. Det är över 40 grader ute.
Här inne surrar datorerna och skrivaren matar för fullt ut nya papper fyllda av text och diagram. Jag förstår inget alls av dem men min uppgift här på kontoret är tydligen att sammanställa dem till någon form av mapp så att de sedan kan användas till undervisning.
Jag vet inte riktigt varför jag förklarar det, kanske vill jag ha medlidande. Kanske har jag bara fått någon form av solsting av solen som tränger igenom de fördragna gardinerna i fönstret. Fast det där var nog bara ännu ett försök till medlidande.
Jag skulle gärna berätta någonting vettigt istället, men det tycks vara ganska svårt.
Jag fyllde nyss ett a4-papper som jag hittade i papperskorgen med en massa meningar, kanske kan jag få in dem här någon gång istället. Fast de där meningarna var nog inte särskilt vettiga de heller i och för sig..
Nu ska jag se hur det går för alla de där papperna som skrivaren konstant spottar ut, förhoppningsvis ligger de inte i en hög på golvet.

Om att bli vräkt

Jag kan tycka jättesynd om mig själv för att jag och min vän kanske tvingas flytta ifrån varandra och kanske till och med tvingas flytta till Sunnemo, om jag vill.
Jag kan tänka att världen är orättvis, att grannar är lite för känsliga och väggar lite för tunna.
Men jag kan också tänka så här: Jag får skylla mig själv. Vi får skylla oss själva.
För det kan ju vara sant. Det är förmodligen sant.
Vi visste nog hela tiden att vi levde någonstanns på bristningsgränsen av allting, men valde ändå att fortsätta. Sen kan det tyckas orättvist och dumt att ingen ordentlig förvarning kom. Fast sånt är väl livet, antar jag..
Men tro nu inte att jag ger upp. Tro för allt i världen inte det. Jag ger inte upp. Jag tänker kämpa, brottas och skrika som en trotsig trettonåring/en gravid hormonellt instabil kvinna/ett pms-offer. Om så behövs.
Men jag kan ändå inte förneka att ingen annan än jag själv satte mig där jag sitter nu. Och jag kan heller inte göra särskilt mycket åt det. Men det kanske är så här det måste få vara ibland och nu kan vi bara hålla tummarna och vänta.
(Håll gärna en tumme åt oss!)

Det blir en tung sommar, en tung höst, en tung vinter och en tung vår.
Jag har ingenstanns att bo, jag har ingen moder som är villig eller ens kapabel till att stå på ännu en lägenhet, inget jobb, inga pengar, ingen man med skrivmaskin som tycker om att hålla mig i handen när jag somnar..
Snälla någon. Ge mig något upplyftande och fint nu. (Gärna en lägenhet!)

I förrgår natt gick jag tillsammans med kära vänner på Hagfors gator och torg med en konjakflaska som jag letet reda på i mina föräldrars källare. Jag kände mig som ett köttstycke ungefär, sen somnade jag i en trappuppgång. Igår dansade jag i skogen vid Råtorp, drack lite mer konjak och sen somnade jag under en gran. När jag tillslut vaknat upp efter att vänner rullat runt mig bland barr och mossa en stund drog jag en filt över axlarna och vandrade hem. Jag pratade högt och tydligt för mig själv på vägen hem om något som jag inte riktigt minns. Det handlade säkerligen om kärlek och män. Jag tror även att jag bad till Gud en kort sväng. Underligt och pinsamt.
Men nu är det måndag och inatt ska jag sova i min egen säng och låta bli att försöka formulera luddiga tankar till meningar.
Peace!