Om att bli vräkt

Jag kan tycka jättesynd om mig själv för att jag och min vän kanske tvingas flytta ifrån varandra och kanske till och med tvingas flytta till Sunnemo, om jag vill.
Jag kan tänka att världen är orättvis, att grannar är lite för känsliga och väggar lite för tunna.
Men jag kan också tänka så här: Jag får skylla mig själv. Vi får skylla oss själva.
För det kan ju vara sant. Det är förmodligen sant.
Vi visste nog hela tiden att vi levde någonstanns på bristningsgränsen av allting, men valde ändå att fortsätta. Sen kan det tyckas orättvist och dumt att ingen ordentlig förvarning kom. Fast sånt är väl livet, antar jag..
Men tro nu inte att jag ger upp. Tro för allt i världen inte det. Jag ger inte upp. Jag tänker kämpa, brottas och skrika som en trotsig trettonåring/en gravid hormonellt instabil kvinna/ett pms-offer. Om så behövs.
Men jag kan ändå inte förneka att ingen annan än jag själv satte mig där jag sitter nu. Och jag kan heller inte göra särskilt mycket åt det. Men det kanske är så här det måste få vara ibland och nu kan vi bara hålla tummarna och vänta.
(Håll gärna en tumme åt oss!)