Här har det varit väldigt tyst under en väldigt lång tid.
Det blir lätt så när det händer saker hela tiden. När ingenting händer.
När man kastas runt överallt men ändå alltid landar på samma plats som förut. Då blir det lätt väldigt tyst. Det finns liksom ingenting att säga.
Jag känner mig inte särskilt förvirrad egentligen, även om det säkert låter och verkar så. Jag känner mig mest bara villrådig tror jag, vet inte riktigt vad jag ska ta mig för med.
Vet inte riktigt vilken väg jag ska välja att gå. Om jag ens har ett val.
(Man har alltid ett val, jo jag vet. Ibland kan det dock kännas skönt att inte låtsas om det och liksom bara flyta med. Säga att man inte hade något val och att det bara blev som det blev.)
Ha det gott så länge. Vi hörs när vi hörs!

Vi kan inte knäcka varann..

Du och jag är inget vidare bra men jag kan inte säga nej

Jag kanske rent av behöver dig

Detox, Detox where are you?

För en tid sedan. Två månader sedan ungefär, hände något. Jag utsattes för något.
Egentligen känns det som om det borde ha arkiverats som "ingenting särskilt" i min hjärna. Något att tänka på ibland kanske, något att komma ihåg när jag funderar på att gå ensam genom utkanten av stan klockan tre på natten istället för att ta kompisen i armen och gå i sällskap.
Men så blev det inte riktigt.
Jag tror att min hjärna liksom struntade i att arkivera händelsen överhuvudtaget.
Det är inget som påverkar varenda val jag gör men det finns ändå där, det finns alltid där och det har nog inte riktigt fått sin plats än. Det far omkring lite som det vill.
Ibland märks det inte av alls, oftast märks det nog inte av alls.
Men sen kan det hända något, något väldigt, väldigt litet och obetydligt kan sägas eller göras och jag kan bryta ihop totalt. Tappa all kontroll.
Det känns så olustigt och konstigt. Så väldigt olikt mig. Jag bryter inte ihop över sådana saker. Över något som inte betydde någonting alls och som borde ha glömts bort, jag bryter inte ihop över sådant.
Eller så är det just det jag gör. Uppenbarligen är det just det jag gör.

'Cos you aint ever gonna burn my heart out

Här sitter då jag.
Framför en fläckig dator på ett kontor i Uddeholm. Det är över 40 grader ute.
Här inne surrar datorerna och skrivaren matar för fullt ut nya papper fyllda av text och diagram. Jag förstår inget alls av dem men min uppgift här på kontoret är tydligen att sammanställa dem till någon form av mapp så att de sedan kan användas till undervisning.
Jag vet inte riktigt varför jag förklarar det, kanske vill jag ha medlidande. Kanske har jag bara fått någon form av solsting av solen som tränger igenom de fördragna gardinerna i fönstret. Fast det där var nog bara ännu ett försök till medlidande.
Jag skulle gärna berätta någonting vettigt istället, men det tycks vara ganska svårt.
Jag fyllde nyss ett a4-papper som jag hittade i papperskorgen med en massa meningar, kanske kan jag få in dem här någon gång istället. Fast de där meningarna var nog inte särskilt vettiga de heller i och för sig..
Nu ska jag se hur det går för alla de där papperna som skrivaren konstant spottar ut, förhoppningsvis ligger de inte i en hög på golvet.

Om att bli vräkt

Jag kan tycka jättesynd om mig själv för att jag och min vän kanske tvingas flytta ifrån varandra och kanske till och med tvingas flytta till Sunnemo, om jag vill.
Jag kan tänka att världen är orättvis, att grannar är lite för känsliga och väggar lite för tunna.
Men jag kan också tänka så här: Jag får skylla mig själv. Vi får skylla oss själva.
För det kan ju vara sant. Det är förmodligen sant.
Vi visste nog hela tiden att vi levde någonstanns på bristningsgränsen av allting, men valde ändå att fortsätta. Sen kan det tyckas orättvist och dumt att ingen ordentlig förvarning kom. Fast sånt är väl livet, antar jag..
Men tro nu inte att jag ger upp. Tro för allt i världen inte det. Jag ger inte upp. Jag tänker kämpa, brottas och skrika som en trotsig trettonåring/en gravid hormonellt instabil kvinna/ett pms-offer. Om så behövs.
Men jag kan ändå inte förneka att ingen annan än jag själv satte mig där jag sitter nu. Och jag kan heller inte göra särskilt mycket åt det. Men det kanske är så här det måste få vara ibland och nu kan vi bara hålla tummarna och vänta.
(Håll gärna en tumme åt oss!)

Det blir en tung sommar, en tung höst, en tung vinter och en tung vår.
Jag har ingenstanns att bo, jag har ingen moder som är villig eller ens kapabel till att stå på ännu en lägenhet, inget jobb, inga pengar, ingen man med skrivmaskin som tycker om att hålla mig i handen när jag somnar..
Snälla någon. Ge mig något upplyftande och fint nu. (Gärna en lägenhet!)

I förrgår natt gick jag tillsammans med kära vänner på Hagfors gator och torg med en konjakflaska som jag letet reda på i mina föräldrars källare. Jag kände mig som ett köttstycke ungefär, sen somnade jag i en trappuppgång. Igår dansade jag i skogen vid Råtorp, drack lite mer konjak och sen somnade jag under en gran. När jag tillslut vaknat upp efter att vänner rullat runt mig bland barr och mossa en stund drog jag en filt över axlarna och vandrade hem. Jag pratade högt och tydligt för mig själv på vägen hem om något som jag inte riktigt minns. Det handlade säkerligen om kärlek och män. Jag tror även att jag bad till Gud en kort sväng. Underligt och pinsamt.
Men nu är det måndag och inatt ska jag sova i min egen säng och låta bli att försöka formulera luddiga tankar till meningar.
Peace!

Just nu ligger jag på en säng inuti ett flott hotell på Avenyn i Göteborg.
Saker och ting kunde ha känts bättre. Faktiskt.
Min syster ligger bredvid mig och talar med sin pojkvän i telefon.
Och jag är helt ensam i hela Göteborg trots att jag är här tillsammans med ett sällskap på trettio personer. Inte kan jag röka heller.

I couldn't go back and I couldn't go on.

Jag skulle väldigt gärna vilja skriva om hur livet ser ut just nu, hur allt ter sig och hur jag känner. Men det är så svårt att skriva om något när man är mitt uppe i det. Man måste få efterforska lite först, fundera på vad som verkligen hänt och hur man verkligen kände. Då.
Just nu känner jag så himla mycket, vill så himla mycket. Samtidigt vill jag ingenting. Jag måste sortera lite bland känslorna och tankarna, måste få tid att tänka efter.
Jag har i alla fall lämnat mannen som fått mig att må dåligt så länge på riktigt nu. Jag borde ha gjort det för länge sen, det vet jag. Men det är svårare än vad man tror och på något sätt var jag nog lite rädd för att göra det. Nu är det i alla fall gjort och jag känner mig inte otrygg och ensam. Jag känner mig befriad och lättad, och det är skönt.

This is not a love story

Jag hatar att sitta ensam i den här lägenheten medan jag hör hans ord i mitt öra som tränger igenom allting och alltid lyckas hitta något nytt att förstöra. I måndags kväll tog jag steget bort från honom och jag trodde verkligen att det skulle gå den här gången, att han skulle försvinna på riktigt.
Det gjorde han inte. Det gör han kanske aldrig.
Men det värsta med det hela är nog ändå inte att jag sitter ensam i en lite för stor lägenhet och gråter över en man som inte förstår mig överhuvudtaget med ändå vägrar att försvinna, det värsta med det hela är nog snarare att jag helt mist all lust till kärlek tack vare honom. Jag vet vart allt leder nu och jag vill aldrig tillbaks igen.
Tack och Hej.

Fan. Allt jag skriver blir antingen 1. För djupt och avslöjande eller 2. För ytligt och opersonligt. Jag vill så gärna få något sagt men allt är nog lite för rörigt just nu. Det finns så mycket att säga, samtidigt inget alls
Jag återkommer.
Ta Hand Om Er

Jag och en kär vän vid namn Sofia planerar att göra en film som projektarbete nästa år. Det känns väldigt bra och jag tror att det kan bli väldigt fint.
Än så länge är det ganska mycket lösa planer, ganska mycket drömmande och ganska mycket funderingar över hur den ska se ut och vara, men det känns som om vi kan sammankoppla det hela till något som för vissa kommer anses väldigt oföerståligt och konstigt och för andra alldeles, alldeles uppenbart. Och det är nog precis så det ska vara ibland.

Nu över till en låt. En otroligt fantastisk låt.

http://www.youtube.com/watch?v=1NpwN6E0M44

Jag har i vanliga fall ganska svårt för låtar utan texter. Det känns på något sätt som om de saknar budskap och inte direkt vill säga något. Men det här mina vänner, det här kan vara det vackraste jag någonsin hört. Tack Sofia!

Saker som gjorde min gårdag till en fin dag:
- Jag slutade efter lunch.
- Jag tog istället för bussen (som jag alltid annars gör) en promenad från skolan till stan, slängde av mig jackan, halsduken och njöt av vårsolen.
- Jag mötte upp en vän på Gubbholmen där vi satt och filosoferade, kollade på fåglar och rökte.
- Jag kom hem till ett saftkalas och fick se en gammal kär vän.
- Jag och min roomie lyssnade på Winnerbäck, Laakso och Håkan på balkongen med solglasögon och cigaretter.
- Jag tog en buss och sedan en liten promenad till vännen jag tidigare filosoferat tillsammans med på Gubbholmen.
- Jag besökte Världens mat (där självaste Kungen tidigare varit) och köpte ett väldigt litet och sött kakao paket och en chokladkräm av något slag.
- Jag somande bredvid min vän.

Om att sitta fast

Det känns som om jag har fastnat här, lite för rädd för att ta steget vidare och lite för skärrad för att ta steget bakåt.
Jag försöker inbilla mig att jag trivs bra just här och att det är därför jag har fastnat men jag vet ändå att svaret ligger långt borta från viljan att vara kvar. För visst saknar jag hand mot lår och fingrar i hår, visst saknar jag att höra någons djupa andning nästintill mig då jag inväntar sömnen och nog längtar jag bort från att raggla hem klockan tio från någon efterfest, man eller parkbänk.
Trots detta känns ett steg bakåt ett steg i fel riktning och ett steg framåt ett steg för mycket, så risken finns att jag stannar just här en liten stund till.

Jag har en förmåga att snöa in mig på diverse teman och ting. Jag snöar in mig på något och sedan älskar jag det av all passion jag har.
Exempel:
1.Lars Winnerbäck. Sedan jag började gymnasiet har jag skrivit säkert tio arbeten om honom, jag har spelat hans och endast hans musik på min ipod i en evighet och jag och min roomie samtalar ofta och länge om exakt hur underbar och fantastisk han är.
2. Lila. Ungefär 90% av allt jag köpt det senaste året har varit just lila. Lila linnen, lila klänningar, lila mobil, lila överkast. Lila, lila, lila
3. Män med skrivmaskin. Jag har trånat, jag har letat och jag har drömt. En vän har till och med (hör och häpna) lagt ut en kontaktannons på Facebook där just detta söks åt mig, för att slippa mitt tjat.
Jag känner nu att någon ny besatthet är på gång. Möjligen 50-talet!

Den planerade rehab helgen kom till sist och det var ganska skönt. Andas in, andas ut. Känna efter.

Istället för att berätta mina egna fyllehistorier för vänner fick jag höra på min moders, om några veckor ska hon åka till Mallorca, hon bokade en resa på fyllan igår. Bara sådär. Inga tankar på jobb, inga tankar på pengar. Bara tankar på sol, vänner och en promenad längs de pittoreska husen någonstanns i Spanien. Det var ganska fint att höra och jag skulle också gärna boka in en resa bara så där.
Men imorgon ska jag vandra tillbaka till skolan och försöka jobba ikapp allt skolarbete som jag ligger efter i, inte ta planet till Mallorca. Tråkigt

Det här är inget liv.
Det är ett sorligt substitut.
Ett slags tidsfördriv.
Var det du som ringde förut?
Jag lät det ringa ut

Förhållandet som jag tidigare skrev om. Det jag enligt mina ord lämnade kvar på Göteborgsudden den där natten. Det är inte alls kvarlämnat någonstanns, det finns kvar och det ligger och gnager i allt jag gör. Ibland kan det faktiskt kännas som om hela "vi är inte tillsammans, men vi trivs trots allt ihop så vi fortsätter att umgås." fungerar, men oftast gör det inte alls det. Imorse satt jag till exempel som en treåring och grät på hallgolvet när han skulle skjutsa mig till skolan. Skrek åt honom att han skulle gå och att jag skulle ta bussen.
Det låter väldigt konstigt, jo jag vet och jag låter ganska psykad. Kanske är jag det, kanske är det bara han som gör mig till det. Jag vet inte.
En förändring måste dock ske. Kanske ska jag ta den där friheten som jag infann på Göteborgsudden till nästa nivå. Avklara det hela på riktigt och aldrig mer behöva höra om hur mitt liv som tonårsalkoholist är hemskt och hur antalet män jag delat säng med är äckligt högt, men förmodligen kommer orden ändå aldrig försvinna från min hjärna och förmodligen kommer jag aldrig ens ta det där steget och infinna nästa nivå. Åtminstone inte riktigt än.
Stay free people!

The Dreamers

Jag och min roomie såg just halva delen av den mycket underliga och mycket härliga filmen The Dreamers. Att se efter så att verkligen hela filmen är med då man laddar hem något ska efter detta bli obligatoriskt, det är ju ganska tråkigt att se en fantastisk fransk miljö förvandlas till en svart skärm bara så där.

Jag skulle nog också vilja leva lite mer så som filmens huvudrollskaraktärer gör (Om ni sett filmen: missförstå mig inte. Om jag haft en bror, vilket jag i och för sig inte har skulle jag inte vilja ligga med honom eller ens se honom naken.) Men jag skulle vilja brinna för något verkligt och stort, jag skulle vilja finna passion i minsta lilla, jag skulle vilja känna frihet i allt jag gjorde och främst av allt skulle jag vilja bo i Paris och röka färgglada cigaretter ungefär överallt och hela tiden.

Lev Väl! Lev Franskt!

Idag sov jag bort två lektioner i skolan (bokstavligt talat) och nej, det var inte för att jag delat natten hos en ursöt pojke med mörkt hår och vackra armar, det var i och för sig inte heller för att jag legat vaken och saknat någon sådan med tusentals tårar och en alldeles för blöt kudde, utan kanske snarare för att jag hela natten saknat att sakna någon (mestadels utan tårar) och trots att jag just nu känner hur ögonlocken blir tyngre och tyngre har jag en viss föraning om att kommande natt kommer se ut på liknande sätt. Tråkigt. Det känns ju trots allt som om det faktiskt är bättre att sakna någon än att inte sakna någonting alls. Åtminstone finare.

Imorgon är det fredag och enligt planen jag haft hela veckan skulle detta vara starten på min "rehab helg" det kändes behövligt efter förra helgen och helgen innan det och helgen innan det.. och helgen innan.. Well, you get the picture. Istället blir det nog vindrickande och dansande tillsammans med gamla gamla vänner från min hembygd. Det kan bli kul, det kan också bli hemskt och sluta i total misär och skilsmässa. Det är sådant man aldrig riktigt vet.

Lev väl! (mer väl än vad jag gör)

Jag sitter i skolan med total olust till allt som jag egentligen borde göra och underhåller mig istället med alltför mycket Facebook.
I söndags fick jag lite smått panik över att vara i lägenheten i Karlstad och satte mig därför på en buss vid åtta på kvällen till en gammal vän som gav mig cigaretter och kyssar. Där spenderade jag även hela gårdagen. Vi låg som i dvala med persienerna nerdragna och lamporna släkta och stirrade i taket, samtalade och sov hela dagen och det var ganska fint. Sen skjutsade han tillbaks mig till Karlstad och till skolan och allt tog slut och nu sitter jag här.
Helgen spenderades som de flesta helger görs, tillsammans med gamla vänner, nyfunna bekanta, vin och allt för många shots. Mitt konto gick från 600kr till 96kr på okända ting och eftersom jag redan lever på nudlar och varma koppen soppor och i vanliga fall har svårt att klara mig ekonomiskt känns det som om kommande vecka kommer bli ganska hård.
Ibland är det väl så det ska va.
Tack och hej!

Våren -08

Jag satt precis ute med min vän på balkongen och rökte korta Marlboro cigaretter. Samtal om den ständiga längtan till våren kom upp och tankar om förra våren letade sig in hos mig.
Våren -08. Då när allt var så otroligt jobbigt att jag bröt ihop mitt på stan flera gånger om. Då när jag hindrade mina älskade vänner Sofia och Emma från att krama mig, eftersom jag visste att tårarna då aldrig skulle ta slut. Och de var så fina och så förstående.
Och tankar om Göteborgsudden kom upp. Hur jag botade mina sorger om ett totalt misslyckat förhållande med rosévin, grillad korv och iskallt Vänervatten. Och det var fint och kanske grät jag lite under vattenytan, förmodligen gjorde jag det. Men jag fann också någon form av lycka där, visst var det sorgligt att se vänner kyssa pojkar de älskade men jag var fri och jag var bestämd. Jag ville inte tillbaks. Jag skulle inte tillbaks.
Sedan tog vi stadsbussen in till stan, sjöng fina sånger och trots att tårarna rann ner längs mina kinder var jag fortfarande bestämd. Vi badade i en fontän, jag och en vän. Sjöng fortfarande sånger och brydde oss inte alls om blickar från resten av Karlstads befolkning. Och nu var jag fri. Sen vandrade jag hem till en annan kär vän, vännen med de korta Marlboro cigaretterna som jag nu bor tillsammans med, kanske gick jag mest dit för att jag inte var redo för att bli så pass fri att sova ensam. Jag visste ju att ensamheten i min systers tomma lägenhet skulle få mig att gråta ännu mer och kanske till och med ringa och ångra mig. Förmodligen hade jag ringt och ångrat mig. Men min vän tog emot mig med öppna armar, och jag fick sova bredvid henne och jag fick gråta men jag ringde aldrig det där samtalet. Och idag är jag är glad, glad att jag aldrig ringde för att finna trygghet i något som inte alls var särskilt tryggt.
Och ibland vill jag nog åka tillbaks till den där natten för jag har aldrig förut varit så ledsen och glad på samma gång och jag har nog aldrig förut varit med om nåt så fint.

Jag är ganska bra på att skriva långa dagboksinlägg som handlar om alla olika män jag hatar. Sidor fylls av ord. Ord som handlar om tillfällen som egentligen inte betyder någonting alls men som ändå gör så ont och som egentligen bara visar en enda sak. Hur mycket jag hatar att jag sårar mig själv. För det är precis vad jag gör. Visst kan jag skylla på män som smyger ut ur min lägenhet medan jag är på toaletten på morgonen och på män som lovar något de sedan ger blanka fan i att fullfölja, men det är ingen annan än jag själv som gör att jag hamnar där jag hamnar så att skylla på någon annan leder väl knappast någonstanns. Även om det är ganska skönt ibland då man inte orkar ta ansvar för sina egna misstag.

Solrosvind

Jag har skapat något som känns som ett hundratals bloggar tidigare och jag har med tiden lärt mig att det första blogginlägget alltid är svårast. Så också nu, självklart. Någon lång och utförlig presentation av mig själv kanske skulle passa, men det är inget som faller sig särskilt lätt för mig. Så jag låter det vara så här. Veligt och ursäktande.
Nästa inlägg blir nog bättre och finare, det hoppas vi på..
Så länge önskar jag allt gott..