Förhållandet som jag tidigare skrev om. Det jag enligt mina ord lämnade kvar på Göteborgsudden den där natten. Det är inte alls kvarlämnat någonstanns, det finns kvar och det ligger och gnager i allt jag gör. Ibland kan det faktiskt kännas som om hela "vi är inte tillsammans, men vi trivs trots allt ihop så vi fortsätter att umgås." fungerar, men oftast gör det inte alls det. Imorse satt jag till exempel som en treåring och grät på hallgolvet när han skulle skjutsa mig till skolan. Skrek åt honom att han skulle gå och att jag skulle ta bussen.
Det låter väldigt konstigt, jo jag vet och jag låter ganska psykad. Kanske är jag det, kanske är det bara han som gör mig till det. Jag vet inte.
En förändring måste dock ske. Kanske ska jag ta den där friheten som jag infann på Göteborgsudden till nästa nivå. Avklara det hela på riktigt och aldrig mer behöva höra om hur mitt liv som tonårsalkoholist är hemskt och hur antalet män jag delat säng med är äckligt högt, men förmodligen kommer orden ändå aldrig försvinna från min hjärna och förmodligen kommer jag aldrig ens ta det där steget och infinna nästa nivå. Åtminstone inte riktigt än.
Stay free people!