Om att sitta fast

Det känns som om jag har fastnat här, lite för rädd för att ta steget vidare och lite för skärrad för att ta steget bakåt.
Jag försöker inbilla mig att jag trivs bra just här och att det är därför jag har fastnat men jag vet ändå att svaret ligger långt borta från viljan att vara kvar. För visst saknar jag hand mot lår och fingrar i hår, visst saknar jag att höra någons djupa andning nästintill mig då jag inväntar sömnen och nog längtar jag bort från att raggla hem klockan tio från någon efterfest, man eller parkbänk.
Trots detta känns ett steg bakåt ett steg i fel riktning och ett steg framåt ett steg för mycket, så risken finns att jag stannar just här en liten stund till.