Jag hatar att sitta ensam i den här lägenheten medan jag hör hans ord i mitt öra som tränger igenom allting och alltid lyckas hitta något nytt att förstöra. I måndags kväll tog jag steget bort från honom och jag trodde verkligen att det skulle gå den här gången, att han skulle försvinna på riktigt.
Det gjorde han inte. Det gör han kanske aldrig.
Men det värsta med det hela är nog ändå inte att jag sitter ensam i en lite för stor lägenhet och gråter över en man som inte förstår mig överhuvudtaget med ändå vägrar att försvinna, det värsta med det hela är nog snarare att jag helt mist all lust till kärlek tack vare honom. Jag vet vart allt leder nu och jag vill aldrig tillbaks igen.
Tack och Hej.