Fan. Allt jag skriver blir antingen 1. För djupt och avslöjande eller 2. För ytligt och opersonligt. Jag vill så gärna få något sagt men allt är nog lite för rörigt just nu. Det finns så mycket att säga, samtidigt inget alls
Jag återkommer.
Ta Hand Om Er

Jag och en kär vän vid namn Sofia planerar att göra en film som projektarbete nästa år. Det känns väldigt bra och jag tror att det kan bli väldigt fint.
Än så länge är det ganska mycket lösa planer, ganska mycket drömmande och ganska mycket funderingar över hur den ska se ut och vara, men det känns som om vi kan sammankoppla det hela till något som för vissa kommer anses väldigt oföerståligt och konstigt och för andra alldeles, alldeles uppenbart. Och det är nog precis så det ska vara ibland.

Nu över till en låt. En otroligt fantastisk låt.

http://www.youtube.com/watch?v=1NpwN6E0M44

Jag har i vanliga fall ganska svårt för låtar utan texter. Det känns på något sätt som om de saknar budskap och inte direkt vill säga något. Men det här mina vänner, det här kan vara det vackraste jag någonsin hört. Tack Sofia!

Saker som gjorde min gårdag till en fin dag:
- Jag slutade efter lunch.
- Jag tog istället för bussen (som jag alltid annars gör) en promenad från skolan till stan, slängde av mig jackan, halsduken och njöt av vårsolen.
- Jag mötte upp en vän på Gubbholmen där vi satt och filosoferade, kollade på fåglar och rökte.
- Jag kom hem till ett saftkalas och fick se en gammal kär vän.
- Jag och min roomie lyssnade på Winnerbäck, Laakso och Håkan på balkongen med solglasögon och cigaretter.
- Jag tog en buss och sedan en liten promenad till vännen jag tidigare filosoferat tillsammans med på Gubbholmen.
- Jag besökte Världens mat (där självaste Kungen tidigare varit) och köpte ett väldigt litet och sött kakao paket och en chokladkräm av något slag.
- Jag somande bredvid min vän.

Om att sitta fast

Det känns som om jag har fastnat här, lite för rädd för att ta steget vidare och lite för skärrad för att ta steget bakåt.
Jag försöker inbilla mig att jag trivs bra just här och att det är därför jag har fastnat men jag vet ändå att svaret ligger långt borta från viljan att vara kvar. För visst saknar jag hand mot lår och fingrar i hår, visst saknar jag att höra någons djupa andning nästintill mig då jag inväntar sömnen och nog längtar jag bort från att raggla hem klockan tio från någon efterfest, man eller parkbänk.
Trots detta känns ett steg bakåt ett steg i fel riktning och ett steg framåt ett steg för mycket, så risken finns att jag stannar just här en liten stund till.

Jag har en förmåga att snöa in mig på diverse teman och ting. Jag snöar in mig på något och sedan älskar jag det av all passion jag har.
Exempel:
1.Lars Winnerbäck. Sedan jag började gymnasiet har jag skrivit säkert tio arbeten om honom, jag har spelat hans och endast hans musik på min ipod i en evighet och jag och min roomie samtalar ofta och länge om exakt hur underbar och fantastisk han är.
2. Lila. Ungefär 90% av allt jag köpt det senaste året har varit just lila. Lila linnen, lila klänningar, lila mobil, lila överkast. Lila, lila, lila
3. Män med skrivmaskin. Jag har trånat, jag har letat och jag har drömt. En vän har till och med (hör och häpna) lagt ut en kontaktannons på Facebook där just detta söks åt mig, för att slippa mitt tjat.
Jag känner nu att någon ny besatthet är på gång. Möjligen 50-talet!

Den planerade rehab helgen kom till sist och det var ganska skönt. Andas in, andas ut. Känna efter.

Istället för att berätta mina egna fyllehistorier för vänner fick jag höra på min moders, om några veckor ska hon åka till Mallorca, hon bokade en resa på fyllan igår. Bara sådär. Inga tankar på jobb, inga tankar på pengar. Bara tankar på sol, vänner och en promenad längs de pittoreska husen någonstanns i Spanien. Det var ganska fint att höra och jag skulle också gärna boka in en resa bara så där.
Men imorgon ska jag vandra tillbaka till skolan och försöka jobba ikapp allt skolarbete som jag ligger efter i, inte ta planet till Mallorca. Tråkigt

Det här är inget liv.
Det är ett sorligt substitut.
Ett slags tidsfördriv.
Var det du som ringde förut?
Jag lät det ringa ut

Förhållandet som jag tidigare skrev om. Det jag enligt mina ord lämnade kvar på Göteborgsudden den där natten. Det är inte alls kvarlämnat någonstanns, det finns kvar och det ligger och gnager i allt jag gör. Ibland kan det faktiskt kännas som om hela "vi är inte tillsammans, men vi trivs trots allt ihop så vi fortsätter att umgås." fungerar, men oftast gör det inte alls det. Imorse satt jag till exempel som en treåring och grät på hallgolvet när han skulle skjutsa mig till skolan. Skrek åt honom att han skulle gå och att jag skulle ta bussen.
Det låter väldigt konstigt, jo jag vet och jag låter ganska psykad. Kanske är jag det, kanske är det bara han som gör mig till det. Jag vet inte.
En förändring måste dock ske. Kanske ska jag ta den där friheten som jag infann på Göteborgsudden till nästa nivå. Avklara det hela på riktigt och aldrig mer behöva höra om hur mitt liv som tonårsalkoholist är hemskt och hur antalet män jag delat säng med är äckligt högt, men förmodligen kommer orden ändå aldrig försvinna från min hjärna och förmodligen kommer jag aldrig ens ta det där steget och infinna nästa nivå. Åtminstone inte riktigt än.
Stay free people!

The Dreamers

Jag och min roomie såg just halva delen av den mycket underliga och mycket härliga filmen The Dreamers. Att se efter så att verkligen hela filmen är med då man laddar hem något ska efter detta bli obligatoriskt, det är ju ganska tråkigt att se en fantastisk fransk miljö förvandlas till en svart skärm bara så där.

Jag skulle nog också vilja leva lite mer så som filmens huvudrollskaraktärer gör (Om ni sett filmen: missförstå mig inte. Om jag haft en bror, vilket jag i och för sig inte har skulle jag inte vilja ligga med honom eller ens se honom naken.) Men jag skulle vilja brinna för något verkligt och stort, jag skulle vilja finna passion i minsta lilla, jag skulle vilja känna frihet i allt jag gjorde och främst av allt skulle jag vilja bo i Paris och röka färgglada cigaretter ungefär överallt och hela tiden.

Lev Väl! Lev Franskt!

Idag sov jag bort två lektioner i skolan (bokstavligt talat) och nej, det var inte för att jag delat natten hos en ursöt pojke med mörkt hår och vackra armar, det var i och för sig inte heller för att jag legat vaken och saknat någon sådan med tusentals tårar och en alldeles för blöt kudde, utan kanske snarare för att jag hela natten saknat att sakna någon (mestadels utan tårar) och trots att jag just nu känner hur ögonlocken blir tyngre och tyngre har jag en viss föraning om att kommande natt kommer se ut på liknande sätt. Tråkigt. Det känns ju trots allt som om det faktiskt är bättre att sakna någon än att inte sakna någonting alls. Åtminstone finare.

Imorgon är det fredag och enligt planen jag haft hela veckan skulle detta vara starten på min "rehab helg" det kändes behövligt efter förra helgen och helgen innan det och helgen innan det.. och helgen innan.. Well, you get the picture. Istället blir det nog vindrickande och dansande tillsammans med gamla gamla vänner från min hembygd. Det kan bli kul, det kan också bli hemskt och sluta i total misär och skilsmässa. Det är sådant man aldrig riktigt vet.

Lev väl! (mer väl än vad jag gör)